Plasma-TV
På plasmaskärmen skapas bilden av gasceller. Gasen avger vid impuls ett ultraviolett ljus som sedan reflekteras av cellernas fosforklädda väggar och skapar ett ljus våra ögon kan uppfatta. Celler kan släckas och tändas otaliga gånger under en sekund och på så sätt regleras hur mörk eller ljus cellen ska vara för tillfället.
Plasmatekniken har länge haft en mycket djupare färgmättnad, mer naturliga rörelser och bättre kontrast än LCD. Idag närmar sig dock LCD plasmans fördelar, inte minst vad det gäller snabba rörliga bilder. Men återgivning av följsamma rörelser har också mycket att göra med olika varumärkens bildbearbetningstekniker, oavsett om det är en plasma- eller LCD-TV.
På samma sätt har svärtan hos LCD-TV blivit bättre med tiden, men fortfarande har dock plasma ett klart övertag. Detta kommer sig av själva tekniken som LCD använder.
Plasma är dessutom mycket bättre än LCD när det gäller att återge bildsignaler av sämre kvalitet, plasma är helt enkelt lite ”snällare” medan LCD tenderar att förstärka grynigheten i dåliga bilder.
LCD-TV
Till skillnad från plasma-TV där gas generar ljus skapar LCD-TVns flytande kristaller inget ljus själva. I stället släpper de igenom/blockerar ljuset från en bakomliggande ljuskälla. Därför har LCD svårt att mäta sig mot plasman bildsvärta – en ”otänd” plasmacell är mörk medan LCD-bildpunkten måste försöka skymma det bakomliggande ljuset.
Även om LCD och Plasma alltid varit konkurrerande tekniker är det inte förrän nu när de börjar erbjuda TV i samma storlekar som de på allvar börjar konkurrera om samma köpare. Det var länge svårt att tillverka prisvärda LCD-skärmar i större storlekar, samtidigt har det bara funnits någon enstaka plasmamodeller under 37 tum.
LCD är den mest tunna och lättmöblerade av de två Vägg-TV teknikerna. Tekniken gör att det inte ens finns en teoretisk risk för ”inbränning”, vilket gör LCD till ett bra val som kombinerad datorskärm när det ofta finns statisk grafik i PC-program. LCD brukar också kunna presentera än långt bättre datorbild än plasma.
När det gäller TV för små rum är LCD enda valet. Men i storlekar där både plasma och LCD kan erbjuda ett alternativ finns det fortfarande vissa fördelar och nackdelar med båda format. Som sagt var ger plasma bättre svärta, men LCD å sin sida fungerar bättre i ljusare rum.
LED-TV
Teknik med lysdioder (LED) som släcks och tänds har precis börjat att användas i TV-apparater på konsumentmarknaden. Till skillnad från den vanliga LCD-TV som alltid har sin bakomliggande lampa tänd, har LED-TVn inte problem med att återge djup svärta. De flytande kristallerna framför lampan i en vanlig LCD-TV måste ju blockera ett bakomliggande ljus, vilket inte alltid ger den ultimata svärtan. Med LED-tekniken kan vissa dioder vara helt släckta när svärta ska återges.
Det man avser med LED-TV idag är vissa typer av LCD-TV som använder LED-teknikens diodbelysning istället för en enskild lampa som alltid är tänd när TVn är på. Själva panelen använder sig fortfarande av LCD-teknikens flytande kristaller.
Att använda LED-tekniken tillsammans med LCD-bildpaneler gör inte bara att bildkvaliteten förbättras avsevärt, skärmarna blir mycket strömsnålare och kan dessutom göras mycket tunnare än vad som tidigare kunnat gjorts med konventionell LCD-teknik.
HD-TV, HD-Ready och Full-HD märkning
LCD-TV har ganska länge erbjudit findetaljerad HD-upplösning som tar signaler som 720p eller 1080i. Med plasma har det varit annorlunda, bara de mest exklusiva panelerna har varit högupplösta. Men idag har i princip alla plasmaskärmar HD-Ready märkning. Meningen med HD är en rejäl skjuts i bildkvaliteten. HD-återgivning är ett stort kliv upp från DVD-kvalitet.
Med en HD-Ready TV kan du tillsammans med en dedikerad HD-box njuta av de högupplösta HD-TV sändningarna som börjar bli allt vanligare. Dessutom blir Blu-Ray allt vanligare, inte minst på grund av Playstation3 som inkluderar en Blu-Ray spelare. För att inte tala om alla DVD-spelare med linjeuppskalning som innebär att du kan ”skala upp” DVD-filmens upplösning (576i) till de högre upplösningarna 720p och 1080i.
Full-HD börjar också bli vanligare på marknaden. Det innebär en möjlighet att visa upp signalen progressivt i formatet 1920x1080, det vill säga 1080p. Oavsett om signalen sänds i 1080p (som Blu-Ray förmår) eller om det är interlaced signal på 1080i som sedan görs till en progressiv signal av TVs bildprocessor, ska en Full-HD TV alltid kunna uppdatera bildskärmen i en helbild som är 1920x1080 pixlar stor (motsvarande 2 MegaPixel).
Bildmässigt övertrumfar Full-HD ”vanlig” HD. Men ju längre betraktaren sitter från skärmen desto mindre blir skillnaden i kvalitet. Full-HD behöver också en riktigt bra bildsignal, exempelvis från en Blu-Ray, för att skillnaderna ska bli tydliga.
Europeisk standard för HD-TV sändningar är 720p eller 1080i, dvs den har en mindre bildupplösning än den från en Blu-Ray skiva. Sveriges Television sänder t.ex. på sin HD-kanal, SVT-HD, högupplöst material i 720p.
Prestanda
Alla platt-TV kommer med någon form av bildförbättrande funktioner. Dels har de mer eller mindre avancerade bildprocessorer som ger alternativ att behandla bilden på fler sätt. En snabbare hertzfrekvens – hastighet av bilduppdatering på skärmen – kan exempelvis ge mer naturliga rörelser när du ser på bild. För vissa TV-program som exempelvis fotbollsmatcher, kan TV-modeller som klarar 100 hertz i uppdateringsfrekvens bjuda på en mycket realistisk upplevelse utan suddiga rörelser.
När det gäller återgivning av bild ser man ofta stor skillnad på en modern platt-TV och någon som har två eller tre år på nacken. Det beror mycket den tekniska utvecklingen och komponentvalet i TVn. På samma sätt kan en mer påkostad modell ofta ge en bättre bild än en billig: det är inte bara i konstruktionen utan även i komponentvalet (exempelvis bildprocessor) det skiljer. En del nya modeller kan också presentera en större färgrymd (xvYCC eller x.v.colour) än vad som tidigare var möjligt.
Kablar, kontakter & annat
För analog bildöverföring är de viktigaste kontakterna på en TV komponentvideoingångar (stöd för progressiv bildsignal) samt Scart-ingång med stöd för RGB-signal.
Men den digitala kontakttypen HDMI börjar bli den viktigaste standarden. Särskilt HDMI som både sänder ljud och bild och därför kan liknas vid en digital variant av Scart. Precis som komponentvideo kan HDMI överföra full HD-upplösning.
Med riktigt bra TV och signalkälla som exempelvis en Blu-Ray spelare bör man satsa på en HDMI-uppkoppling. Då får du en helt digital överföring med minimala signalförluster och en strålande bildkvalitet.
Minneskortsplats är också praktiskt för den som enkelt vill kunna se sina digitalbilder på TVn.
Widescreen (16:9) vs. gamla standarden (4.3)
Frågan om Widescreen eller 4:3-format är nästan en ”icke-fråga” nu då den gamla typen av skärmformat börjar bli ovanlig på marknaden.
Den långsmala Widescreen-TVn är bättre visa att DVD-film än den gamla 4:3 TVs mer kvadratiska bildskärm. Widescreen-TVs bildskärmsformat 16:9 kan skrivas som 1.78:1 medan 4:3-formatet kan skrivas som 1.33:1. En bildskärm med förhållandet 1.78:1 är självklart bättre anpassat för att visa bredfilm som 1.85:1 och 2.35:1. Den gamla standard-TVn visade riktigt bred film som 2.35:1 på ett mycket oekonomiskt vis med onödigt stora svarta fält ovanför och nedanför själva bilden.
Idag blir de digitala sändningar som är optminerade för widescreen-TV allt vanligare. När de analoga sändningarna slocknade 2008 är det frågan om 4:3-sändningar överhuvudtaget kommer att fortsätta i någon större utsträckning.